Men jag föddes inte med det namnet.
Jag föddes i och för sig inte med något namn alls. Ingen gör det.
Jag bara ... föddes. 1978. Den 20e april. Google upplyser mig att det faktiskt var en torsdag.
Mina föräldrar älskar mig. Jag föddes i Bagdad och de gav mig namnet Hajdar. "Hajdar är ett bra namn", tänkte de säkert, men det var inte så de stavade det.
Egentligen stavade de nog inte namnet alls. De, med all sannolikhet, bara sa namnet till farbrorn som arbetade bakom disken på folkbokföringen och han bara skrev ner det.
Stavningen var överenskommet. Det behövde inte någon förhandling. Att diskutera hur det ska stavas hade varit löjligt.
Alla vet hur man stavar Hajdar på arabiska.
Spola fram nu till 1991.
Oroa dig inte, vi kommer tillbaka till de 13 åren någon gång.
År 1991 flyttade vi till Sverige. Mamma, Pappa, jag och 3 åriga lillsystern hamnade på flyktingslussen Carlslund i Upplands Väsby.
Jag var gammal nog att tala för mig själv.
I själva verket talade jag engelska bäst i vår lilla familj så när den nya farbrorn som arbetade bakom den nya disken på den nya folkbokföringen frågade mig vad jag hette svarade jag:
- "Hajdar"
- "Jaha. And how do you spell that then?"
Det var första gången någon hade bett mig att stava mitt namn.
Missförstå mig inte. Jag visste hur man stavar mitt eget jävla namn. Jag antog bara att resten av världen visste det också!
Det var inte skrivet i sten, fick jag höra.
Jag skulle kunna påverka hur mitt eget namn stavas, fick jag höra.
Så länge som det låter rätt för mig, då är det rätt, fick jag höra.
Jag kanske inte insåg det då, men det var ett viktigt ögonblick.
Det var vändpunkten.
Det var då jag verkligen insåg att jag kan bli vem jag än önskar bli.
Det är inte skrivet i sten.
Det är inte överenskommet och det är definitivt öppet för förhandling.
Tack.
/LHW.
Nu vet ni vad "H." står för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar